Tack & hej.
Vi släpper det här nu. Det finns väl ingenting att hålla. Inga konstgrepp att ta för att göra skillnad. Återgå till vad som en gång var, men som utan förbehåll tog en annan vändning. Jag kastas mellan uppenbara restriktioner och att känna fritt. Det är som om jag glömt hur man gör med sådant.
Till stor del präglad av självömkande, en annan av att intresse knappast fanns. Ömsom förstående till din längtan efter annat, ömsom likgiltig. Varvar ryckningar i ögonlocken med frenesi. Vet inte vad jag vill, och än mindre om jag bryr mig. Det blir bara så tydligt att vinka farväl till någon som inte vänder sig för att göra detsamma. Fast i ett nät av utebliven kommunikation och obehag när du korsar mitt synfält. Samma ögon som en gång vägrade släppa blicken. Fästa på dig som plötsligt tittar någon annanstans.
