rohlintilda

Nästa år ska jag dansa på midnattsgator och sjunga för hela staden. Ska skrika ut känslor i betongdjungeln. Ut över denna fula stad. Så nersmutsad av alla människor som trampar in sina beskymmer i kullerstenen. Och jag bidrar till detta så mycket att jag mår illa. Om alla bara skrek ut sina tankar, skulle allt bli bättre då? Skulle staden blomma?
;
Ska snurra in det nya året. Sjunga högt. När klockan slår 00.00, när alla blir "sina nya jag", när raketerna skjuts iväg, när jag undrar varför åren går så fort, ska jag hålla andan. Inte tänka. Bara låta allt stå stilla. Som om tiden egentligen inte finns.

 
”Staden sover men bara för ett tag
vi sitter uppe tills natten blir till dag
Gatulyktor lyser och månen den är rund
eldflugor dansar i månljuset, vi tar vara på denna stund
Vi drömmer oss bort, tills solen den går upp
... från att skymta bortom skogen, tills på himlen den står högt
Du kan vila dina tankar när du är hos med mig
såsom tiden står stilla när jag är med dig.
Jag vågar vara rädd, jag vill inte förlora dig nu
för det finns ingen i världen som är precis som du”.

Jag kan skratta högst av alla och se så glad ut som det bara går. Jag kan prata med alla för alla tycker ju om mig. Men trots det så gör det så ont.
När man får veta saker man verkligen inte vill veta egentligen.
Hela världen rasar samman igen och igen och igen, tillbaks på ruta ett liksom. och jag är så trött på att känna. Att sitta lutad mot badkarskanten och inte veta vart man ska ta vägen för här vill jag ju inte vara. För att tangentbordet ständigt har mascarafläckar
Och det spelar ingen roll hur många läppar som möter mina eller hur många som vrider nacken av sig när man går förbi. Det kommer ju fortfarande göra så jävla ont.
Att inse att man gråtit nästan varje dag den senaste veckan. Det är ju ganska tragiskt för han är ju inte ens värd en av alla dessa miljoner tårar. så nu är det slut. helt slut!
Inte ens alla långfingrar i hela sverige kan peka tillräckligt mycket finger åt världen idag.

inser att jag faktiskt mår bra trots att det inte finns något speciellt som lyser upp när mörkret lägger sig. men kanske är det det som är annorlunda den här gången, att jag tillslut insett att jag klarar mig alldeles utmärkt med mina finaste som får hjärtslagen att bli starka och jämna.




ha en underbar jul <3

får en konstig känsla i magen när jag tänker på hur en del personer beter sig mot mig.
jag blir inte arg eller ledsen - jag blir tom. det känns bara så otroligt fel eftersom jag inte förstår varför vi vänder bort huvuden/stirrar i marken/slutar bry oss.

jag är inte kapabel till att glömma, sluta bry mig eller att bara ignorera på två sekunder. jag behöver anledningar, förklaringar och något som inte är på låtsas.

befinner mig för tillfället i det stadiet då jag faktiskt inte bryr mig ett skit om ifall din profilbild på facebook innehåller en grön liten kvadrat i högra hörnet. men jag bryr mig på det sättet att jag inte förstår anledningen till tystnaden.

hur är det med dig? har du hittat någon ny kille, eller?
- nej det har jag inte gjort.
varför inte? du behöver en.
- jag vet inte. jag har väl inte hittat rätt antar jag.

 ibland hänger blodet aldrig med och då känns det som att jag kommer ligga orörlig på marken vilken sekund som helst. och kanske är det samma sak när ångesten sätter fart och irrar omkring bland alla känslostormar.

ångesten tyder nog på att jag är vilsen och förvirrad och den får mig att vilja falla igenom allt för att till sist landa orörlig, förstörd och blåslagen på marken.