rohlintilda

fem steg bakåt, två steg fram
livet fuckar ur, hjärtat slår svagt och pulsen är allt annat än stabil. allting skrämmer mig, inte minst mörkret.
allt känns på rutin och redan gjort och jag ställer in mig på en förändring, för nu ska livet kännas ända ut i fingerspetsarna.

i ditt stora hjärta börjar slagen bli små
din frånvaro gör mig inte ens förvånad längre, för jag vet hur du fungerar; men ändå så känns det i exakt hela kroppen när det enda som hörs är din tystnad.


och mitt i allt detta kaos, så känns livet ändå förvånansvärt bra. det känns enkelt samtidigt som allting egentligen är svårare än någonsin innan.
och att få höra av någon att man är stark, när man själv känner sig så fruktansvärt svag, är så fint.