rohlintilda

på lördag sticker jag & Emma till Stockholm! <3

Jag minns en gång då någon sa till mig att "du säger ju ingenting", och jag blev helt ställd. För i mitt huvud har det alltid bott ett kaos av tusentals tankar och ord, och jag hade aldrig tidigare funderat över att de inte kom ut. Att de liksom fastnade där inne. Tankarna lämnade aldrig mitt huvud och jag blev den som var tyst och höll med. Jag höll aldrig med. Kände nästan aldrig att jag passade in, att jag hörde hemma någonstans.

Jag hatar att jag inte vågar få utlopp för allt som jag vet finns i mig. Blir så irriterad, för det känns som att man kastar bort någonting. Det är som att jag står med fötterna i två skilda världar, en i verkligheten där det finns regler och normer man ska följa, den andra i en värld som saknar begränsningar och måsten. Och jag vill inte ta klivet ur från någon av dom. Jag önskar att jag var modig. Att jag vågade lyfta en av fötterna och bara följa hjärtat. Men jag saknar det där modet. Den sista biten som krävs för att man ska våga släppa allt och bara göra det man drömmer om. Jag får ångest, för jag tänker att jag inte kan. Att alla är så himla mycket bättre. Och så suddar jag ut alla ord jag någonsin har skrivit. Det känns så utelämnande. Så sårbart. Det är inte bara tomma ord tagna ifrån intet, det är känslor, delar av mig som jag försöker sätta ihop till något slags sammanhang. Och jag tänker att om jag aldrig skriver dom, så har de aldrig funnits och i vissa fall känns det som om det är precis det jag vill ha. Samtidigt som det nyttigaste som finns är att få utlopp för det man känner, och när man inte är den som riktigt vill tala känslor så är bokstäver det bästa som finns. Det finns så många historier att berätta. Stunder som sårat, men som man aldrig ska glömma för man har kommit stark ur det och lärt sig något av det. Stunder där leénden aldrig tyckts ta slut. Och allt som hänt mig under livet, har tagit mig dit jag är idag, och det om något är väl alltid värt att minnas. Det känns bara så svårt ibland. Ibland önskar jag att jag inte tänkte så mycket. Att jag inte reflekterade utan bara körde på, inga bekymmer. Don't worry - be happy. Men jag är väl en av dom som föddes till att vara tänkare. En vandrande själ med tårar som aldrig är längre än en blinkning bort.

 

Stefan Liv 1980-2011


Världens underbaraste människa/målvakt har gått ur tiden!
tankar till Stefans familj & vänner.

R.I.P Stefan Liv.
vi kommer aldrig att glömma dig <3

Vi älskar dig (L)