jag rusar inte längre erat lopp, jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret;
Känns som jag tappat allt. Känns som att allt bara runnit iväg och jag vet mest bara inte vad jag ska göra åt det. Det står alltid om samma saker och det finns ingenting som bränner bakom ögonen eller i hjärtat.
Vill egentligen bara radera detta, låta allting försvinna och skriva jag-återkommer-när-jag-hittar-tiden-ursäkter. Men tiden finns ju där jämt, det är bara jag som inte vet vad jag ska göra med den, hur jag ska kunna skriva eller hur det ska kännas.
Livet är så fint att det är onödigt att klaga och livet är så destruktivt att det är svårt att veta vad man ska ta mig till.
Hittar aldrig någon slags balans och det känns lite som krossat glas under fötterna.
Imorn börjar i allafall skolan igen så då kanske allt blir lite lättare, fast mest troligt inte.
Och så kommer jag dö av skolångest, vilja lägga mig ner på golvet och spendera hela vårterminen där för jag orkar verkligen inte allt detta.
MEN matilda för helvete KOM IGEN DÅ.
