Förvänta dig inte att alla ska förstå din resa. I synnerhet inte om de ej har färdats samma väg som du.

Så mycket jävla avsky. Jag skakar, men tillåter inte mig själv att gråta. Du är (och har aldrig varit) värd det och jag har slutat kämpa för någon form av bekräftelse. Jag har gett upp för att jag inte längre orkar lägga vikt i ett förtroende som jag vet redan slagits sönder.
 
Jag längtar bara efter något annat. Efter någon som faktiskt ser det jag gör och som tackar mig för mitt engagemang. Bara för en gångs skull; bara en enda gång.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0