rohlintilda

Nu är samma påträngande känsla här än en gång. Jag-vill-inte-känna-mig-ensam står som inpräntat i min panna och så vill jag inte längre ha det. Jag vill känna det där fullständiga stadiet som enbart infinner sig när små söta sms fyller inkorgen. Jag vill känna den där känslan av att vara oövervinnelig, befinna sig på rosa moln och i ett enda stort rus av lycka. Jag vill inte sova ensam om nätterna, vakna ensam om morgnarna eller ensam klara mig genom alla problem eller lyckoämnen som livet har att erbjuda. Varför är ensamheten så ensam?