rohlintilda

Du finns överallt. Med längtan i den nya dunjackan, längs min kropp och mellan mina bomullslakan när jag sover. Alla minnen finns där och viljan att få uppleva dem igen känns än större.

 

Jag kommer på mig själv med att krama om min kudde i hopp om att det ska vara du. Jag skriver texter, stiger snett och hoppas hela tiden på något mer än bara det här. Jag vet att jag har förändrats så mycket och även om jag inte kräver någonting konkret är min strävan efter att lära känna dig på nytt större än något annat just nu.

 

Och det är så jävla besvärligt att det inte går att lösa utan att låta desperat. Att jag inte kan höra av mig på riktigt utan att jag själv bildar förhoppningar eller att du strukturerar upp diverse sätt att fly. Det är så jävla besvärligt att ge och ta när man inte vet om det någon gång faktiskt leder någonstans, främst till vänskap, eller om det alltid kommer att vara såhär svårt. Varför träffade jag inte dig nu istället? Varför finns du inte nu?