rohlintilda

Inatt läste jag igenom gamla konversationer. Jag stegade mig ned till ditt namn och även om jag tänkte efter en extra gång klickade jag ändå. Jag betraktade klockslagen, såg hur vi skrev sent om nätterna fastän jag skulle till skolan tidigt. Jag läste om avundsjuka och diskussioner om ingenting. Om hur vi planerade att bli något stort när resten av världen fortsatte som vanligt.

 

Varför gör man egentligen något sådant? Varför plågar man sig själv med gamla smeknamn, fina metaforer och näst intill barnsliga liknelser när natten inte bjuder på något bättre? Handlar det om saknad eller att bli tillfreds med sig själv efter en så lång tid från varandra? Varför kan jag bara inte låta bli?