rohlintilda

Fram och tillbaka, tillbaka och fram. Osäkerheten flödar tillsammans med blodet genom min kropp. Dunkar längs varje ådra och sprider oro över allt jag står för. Hur-ska-det-här-sluta? Jag vet ingenting och jag känner ingenting. Jag vill inte tänka på något som har med det att göra och i nästa stund vill jag analysera allt till grunden. Att ge upp har aldrig varit något alternativ men när jag utmattad efter all denna förvirring försöker att andas ut, kommer det inte längre någon luft ur mina lungor.

Jag tror jag sakta men säkert att jag kväver mig själv med alla tankar. Något jag dock sedan tidigare förstått att jag är bra på att utföra. Hur ska jag bli kvitt med all denna turbulens och hur ska denna bitterljuva känslan komma att te sig i framtiden?