rohlintilda

Du är min bästa vän. Min allra bästa vän.

 

Du vet vad som är bra för mig och jag har alltid dig att ringa. För någon dag sedan satt vi och pratade om vardagliga saker; om killar  och om hur vår trip till Jönköping skall komma att arta sig. Jag har kunnat ditt nummer utantill sedan flera år tillbaka.

Även om jag inte vill så föreställer jag mig ibland olika scenarion utan dig. Jag tänker på hur livet hade varit då och hur jag hade blivit som person om du inte längre hade funnits. Jag har själv aldrig varit särskilt rädd för döden, men när det kommer till att mista en så pass nära vän känns det betydligt värre. Bara tanken på att förlora dig får hela min värld att krackelera.

Det är för mig ofattbart att de som förlorat sin bästa vän har orken att resa sig upp igen. Jag beundrar dem, men jag vet inte om jag skulle kunna vara så stark ens om jag var tvungen. Du vet ju precis allt om mig. Du vet att jag inte gillar för "kristna" människor och att jag lyssnar på löjlig musik i smyg. Du vet att jag går inåt med fötterna, att vår mormors fika är det bästa jag vet och du vet precis hur jag ser ut när jag är ledsen.

Vi har fått en så stark relation att folk ser oss som en och samma person, och det är psykiskt påfrestande att ens föreställa mig vilket fruktansvärt tomrum det skulle vara utan dig. Jag vet att jag inte skulle vara den jag är nu, att mina steg inte skulle vara lika bestämda och min hållning inte längre upprätt. Det är svårt att ens tänka mig en vardag utan ditt skratt i samspel med mitt. Likaså ett liv utan dina skor på min hallmatta, dina smulor på mitt bord eller din glädje när jag behöver den som mest.