Varför är ensamheten så ensam?
Nu är samma påträngande känsla här än en gång. Jag-vill-inte-känna-mig-ensam står som inpräntat i min panna och så vill jag inte längre ha det. Jag vill känna det där fullständiga stadiet som enbart infinner sig när små söta sms fyller inkorgen. Jag vill känna den där känslan av att vara oövervinnelig, befinna sig på rosa moln och i ett enda stort rus av lycka. Jag vill inte sova ensam om nätterna, vakna ensam om morgnarna eller ensam klara mig genom alla problem eller lyckoämnen som livet har att erbjuda. Varför är ensamheten så ensam?
You will find the one;
Förvänta dig inte att alla ska förstå din resa. I synnerhet inte om de ej har färdats samma väg som du.
Så mycket jävla avsky. Jag skakar, men tillåter inte mig själv att gråta. Du är (och har aldrig varit) värd det och jag har slutat kämpa för någon form av bekräftelse. Jag har gett upp för att jag inte längre orkar lägga vikt i ett förtroende som jag vet redan slagits sönder.
Jag längtar bara efter något annat. Efter någon som faktiskt ser det jag gör och som tackar mig för mitt engagemang. Bara för en gångs skull; bara en enda gång.
LAST GOODBYE
Jag behövde aldrig någon ursäkt; jag behövde en förklaring. Ett gensvar som berättade vad du ville åstadkomma med ditt liv och en etikett på det som var vi. Jag behövde inga långa meningar som trasslar in oss i något vi inte kan komma ut ifrån. Jag behöver ingen kärlek och inget krig; jag behövde bara något som rörde om.
(And it sure did)
(And it sure did)
han borde rusa vägen fram
han borde ångra sig
han borde ropa hennes namn
men de bor väl en stolthet och rädsla av att
gå sönder där i en oviss famn
han borde ångra sig
han borde ropa hennes namn
men de bor väl en stolthet och rädsla av att
gå sönder där i en oviss famn
