jag kan offra allt jag har för ingenting;
Glömmer allt det som tynger hjärtat och det märks tydligt i det jag säger att jag tänker för mycket. försöker bygga upp en illusion av att allt är bra och skimrande vackert, när det egentligen finns för många sprickor i fasaden.
och jag vet inte ens om jag orkar bry mig
och jag vet inte ens om jag orkar bry mig
.
och jag vände mig om ibland för att få en skymt av dig igen.
Jag tänker ofta på det där med rädsla. Vad är det folk är så himla rädda för hela tiden? Jag är själv en otroligt nervös person. En sådan som oroar mig för hur olika situationer egentligen ska yttra sig. Jag har alltid varit väldigt rädd som liten. Kanske för att vuxenvärlden var ett begrepp och en verklighet jag fick bekanta mig med tidigt med. Men rädd är jag inte. I alla fall inte nu längre.
Händer det, så händer det. Ett tankesätt som kan tyckas vara det enklaste i världen i skrift, men som är så mycket svårare att leva ut. Jag är inte längre mörkrädd eller särskilt rädd för att bli uppskrämd. Händer det, så händer det ju. Då spelar ingen rädsla i världen någon som helst roll.
Jag är inte rädd för döden. Det enda som skrämmer mig är att människor i min närhet skall komma att tas ifrån mig. Vad som händer med mig känns oviktigt, så länge de runtomkring får leva ett värdigt liv. Jag tror att vi är lite för rädda för allt som kan hända oss. Är det inte lättare om vi lever efter att det som händer faktiskt är skit man inte kan göra något åt? Visst, det är ingen hållbar vision vad beträffar döden, men att tänka lite mer i de banorna kanske vore något. I alla fall gällande småsaker, för att vi ska slippa gå under för minsta lilla.
I really like you;
"Okej, det har gått tio minuter. Kan jag skriva att det var trevligt; att jag vill att vi ska ses igen? Ska jag skriva en blinkis? Ett hjärta? Puss, kanske? Nej, jag väntar; han får höra av sig och jag ska vara lite svår. Nej, jag skickar. Ja, det gör jag. Jag vill ju skicka och då tänker jag banne mig göra det för att jag kan."
Är ni som jag? Alltid lite för angelägen; lite för på och lite för arrangerad? Det är jobbigt när man vill så mycket och man lever ut det fast man egentligen inte ska. När man ser vilka effekter det får och hur den man tycker om backar allt längre bort. Men visst är det konstigt egentligen? Konstigt att det snarare något negativt än något positivt när man verkligen visar hur mycket man tycker om någon.
Man ska alltid vara lagom. Man ska tydligen inte göra det man tycker känns bra ifall det inte följer alla de normer vi satt upp i dagens samhälle. Jag kan inte komma på något som är mer motsägelsefullt än att man handlar efter något man "måste" göra när man verkligen vill något helt annat. Är det inte jävligt konstigt, det där?
Jag har börjat tänka på det alltmer och det är ju verkligen sjukt. Vi är så rädda för att vara omtyckta att vi stöter bort de som vill ha oss, och istället tvingar de som inte är intresserade att visa sitt fulla intresse. Vi är så beroende av jakten att vi sorterar undan det som verkligen är det fina hos människor. Så beroende att vi väljer bort det vi egentligen behövt hela tiden. Och än en gång, så måste jag se mig som fullständigt chanslös, för jag har verkligen ingen aning om varför vi beter oss som vi gör.
Har ni?
Är ni som jag? Alltid lite för angelägen; lite för på och lite för arrangerad? Det är jobbigt när man vill så mycket och man lever ut det fast man egentligen inte ska. När man ser vilka effekter det får och hur den man tycker om backar allt längre bort. Men visst är det konstigt egentligen? Konstigt att det snarare något negativt än något positivt när man verkligen visar hur mycket man tycker om någon.
Man ska alltid vara lagom. Man ska tydligen inte göra det man tycker känns bra ifall det inte följer alla de normer vi satt upp i dagens samhälle. Jag kan inte komma på något som är mer motsägelsefullt än att man handlar efter något man "måste" göra när man verkligen vill något helt annat. Är det inte jävligt konstigt, det där?
Jag har börjat tänka på det alltmer och det är ju verkligen sjukt. Vi är så rädda för att vara omtyckta att vi stöter bort de som vill ha oss, och istället tvingar de som inte är intresserade att visa sitt fulla intresse. Vi är så beroende av jakten att vi sorterar undan det som verkligen är det fina hos människor. Så beroende att vi väljer bort det vi egentligen behövt hela tiden. Och än en gång, så måste jag se mig som fullständigt chanslös, för jag har verkligen ingen aning om varför vi beter oss som vi gör.
Har ni?
