rohlintilda

Tänk om jag bara fick ha det annorlunda någon gång. Känna på hur det känns att ha det precis lika fint som många andra. Om jag slapp ha den där ångesten varje gång det varit lugnt i några veckor; slippa ha den där rivande känslan i bröstet som säger att snart, ja snart, så kommer allting vändas emot mig igen. Alla murar jag trodde var stadiga kommer rasa och all den förtröstan som fanns kommer blixtsnabbt gå i bitar.

Tänk om jag bara kunde få ha det som alla andra. Om inte allting hela tiden gick sönder.

 

 

Tålamod kommer alltid vara jobbigt när den som behöver ha det tvingas vänta på något gott. Det spelar ingen roll hur glad och självsäker jag ibland kan känna mig, för så länge jag är ensam så är jag ensam. Så är det bara, vare sig jag vill eller inte. Att läsa kärleksbloggar får mig både på bättre och sämre humör. Att glädjas med andra är en styrka i sig, men att själv sitta ensam känns relativt ironiskt. Vart finns alla tjusiga män med förträffliga leenden och rådjursögon? De där som luktar gott och som värmer ensamma flickor om nätterna?..