on/off
Det är så väldigt mycket musik, citat och tankar som pryder min blogg för tillfället. För mig betyder alla de citaten eller låttexterna något då jag lägger ut dem, men jag förstår om det inte är lika kul för alla läsare att försöka relatera orden eller meningarna till mitt liv.
Men jag tänker inte heller ursäkta den förvirring som pågår i min tankeballong för tillfället. Det är en himla massa turbulens parallellt med lycka, förstår ni. Och för att vara ärlig så vet jag inte hur jag ska hantera det.
hälften av dom som kämpar går under och hälften av dom som älskar exploderar;
Du finns överallt. Med längtan i den nya dunjackan, längs min kropp och mellan mina bomullslakan när jag sover. Alla minnen finns där och viljan att få uppleva dem igen känns än större.
Jag kommer på mig själv med att krama om min kudde i hopp om att det ska vara du. Jag skriver texter, stiger snett och hoppas hela tiden på något mer än bara det här. Jag vet att jag har förändrats så mycket och även om jag inte kräver någonting konkret är min strävan efter att lära känna dig på nytt större än något annat just nu.
Och det är så jävla besvärligt att det inte går att lösa utan att låta desperat. Att jag inte kan höra av mig på riktigt utan att jag själv bildar förhoppningar eller att du strukturerar upp diverse sätt att fly. Det är så jävla besvärligt att ge och ta när man inte vet om det någon gång faktiskt leder någonstans, främst till vänskap, eller om det alltid kommer att vara såhär svårt. Varför träffade jag inte dig nu istället? Varför finns du inte nu?
Stiko Per Larsson- Mellan himlen & Hofors <3
Stiko Per Larsson-Mellan himlen & Hofors;
Det finaste vi har i detta jävla landet.
Det är mörkt nu
Minns du palatsen i guld
Dom sken ikapp med vår storhetsglans
Dom är bara stoft och aska nu
Men vi hade våran stund
Det fanns inget vackrare än vårt imperium av guld
Jag fick rysningar av tomheten
Vad andas jag för
Du kan inte bara sluta dansa
Fast det är tystnaden vi hör
Jag klär så bra i ensamhet
Så varför klamrar du dig fast
Om det är för att tvinga lockropen från dimman att ta rast
Nånstans mellan himlen och Hofors
Vi håller fanan högt
Civilisationer som blir vår bara ett eko
Och jag fastnar nånstans mellan svindel och blodtörst
Men jag blir aldrig trött
Det ska synas att vi fanns
Vi är ekot av dom dagar som försvann
Det är glömt nu
Men jag hade drömmar och jag brann
Jag kunde bli något stort
Men jag kanske nöjer mig såhär
Så länge mina tankar hörs
Ska jag skriva ner dom
Sålänge hammaren bankar, största egot vinner
Nånstans mellan himlen och Hofors
Vi håller fanan högt
Civilisationer som blir vår bara ett eko
Och jag fastnar nånstans mellan svindel och blodtörst
Men jag blir aldrig trött
Det ska synas att vi fanns
Vi är ekot av dom dagar som försvann
Nånstans mellan himlen och Hofors
Vi håller fanan högt
Civilisationer som blir vår bara ett eko
Och jag fastnar nånstans mellan svindel och blodtörst
Men jag blir aldrig trött
Det ska synas att vi fanns
Vi är ekot av dom dagar som försvann
Vi som blev ett eko
Lät någon yngre kliva fram
Vi som blev ett eko
Lät någon yngre kliva fram
Minns du palatsen i guld
Dom sken ikapp med vår storhetsglans
Dom är bara stoft och aska nu
Men vi hade våran stund
Det fanns inget vackrare än vårt imperium av guld
Jag fick rysningar av tomheten
Vad andas jag för
Du kan inte bara sluta dansa
Fast det är tystnaden vi hör
Jag klär så bra i ensamhet
Så varför klamrar du dig fast
Om det är för att tvinga lockropen från dimman att ta rast
Nånstans mellan himlen och Hofors
Vi håller fanan högt
Civilisationer som blir vår bara ett eko
Och jag fastnar nånstans mellan svindel och blodtörst
Men jag blir aldrig trött
Det ska synas att vi fanns
Vi är ekot av dom dagar som försvann
Det är glömt nu
Men jag hade drömmar och jag brann
Jag kunde bli något stort
Men jag kanske nöjer mig såhär
Så länge mina tankar hörs
Ska jag skriva ner dom
Sålänge hammaren bankar, största egot vinner
Nånstans mellan himlen och Hofors
Vi håller fanan högt
Civilisationer som blir vår bara ett eko
Och jag fastnar nånstans mellan svindel och blodtörst
Men jag blir aldrig trött
Det ska synas att vi fanns
Vi är ekot av dom dagar som försvann
Nånstans mellan himlen och Hofors
Vi håller fanan högt
Civilisationer som blir vår bara ett eko
Och jag fastnar nånstans mellan svindel och blodtörst
Men jag blir aldrig trött
Det ska synas att vi fanns
Vi är ekot av dom dagar som försvann
Vi som blev ett eko
Lät någon yngre kliva fram
Vi som blev ett eko
Lät någon yngre kliva fram
Gamla arkiv
Inatt läste jag igenom gamla konversationer. Jag stegade mig ned till ditt namn och även om jag tänkte efter en extra gång klickade jag ändå. Jag betraktade klockslagen, såg hur vi skrev sent om nätterna fastän jag skulle till skolan tidigt. Jag läste om avundsjuka och diskussioner om ingenting. Om hur vi planerade att bli något stort när resten av världen fortsatte som vanligt.
Varför gör man egentligen något sådant? Varför plågar man sig själv med gamla smeknamn, fina metaforer och näst intill barnsliga liknelser när natten inte bjuder på något bättre? Handlar det om saknad eller att bli tillfreds med sig själv efter en så lång tid från varandra? Varför kan jag bara inte låta bli?
I miss you.
jag saknar dina revben
jag saknar hur du höll hårt i min hand på stan
jag saknar rynkan mellan dina ögonbryn när du spelar fel på gitarren
jag saknar dina mjuka läppar
jag saknar hur du fnös log och kramade mig när jag sa något klyschigt
jag saknar din rygg
jag saknar hur du värmde mig när jag frös
jag saknar att se på dig när du snusar
jag saknar kvällskylan från ditt fönster
jag saknar din tåtumme
jag saknar att höra dig säga att du älskar mig
jag saknar din röst
jag saknar tryggheten i din famn
jag saknar ditt hår
jag saknar hur du rastlöst skakar på benet eller trummar på bordet
jag saknar ditt irriterande sätt att alltid sjunga med i låtar
jag saknar hur du pausade en kyss med ett leende
jag saknar ditt kliande skäggstubb
jag saknar att lyssna på ditt hjärta
jag saknar dina pannpussar
jag saknar hur du fick mig att somna genom att skeda mig
jag saknar att skeda dig tills du somnar
jag saknar hur du irriterat tog bort mitt hår från ditt ansikte
jag saknar ditt leende
jag saknar dina öronsnibbar
jag saknar hur hela din kropp är len
jag saknar allt
jag saknar oss
jag saknar hur du höll hårt i min hand på stan
jag saknar rynkan mellan dina ögonbryn när du spelar fel på gitarren
jag saknar dina mjuka läppar
jag saknar hur du fnös log och kramade mig när jag sa något klyschigt
jag saknar din rygg
jag saknar hur du värmde mig när jag frös
jag saknar att se på dig när du snusar
jag saknar kvällskylan från ditt fönster
jag saknar din tåtumme
jag saknar att höra dig säga att du älskar mig
jag saknar din röst
jag saknar tryggheten i din famn
jag saknar ditt hår
jag saknar hur du rastlöst skakar på benet eller trummar på bordet
jag saknar ditt irriterande sätt att alltid sjunga med i låtar
jag saknar hur du pausade en kyss med ett leende
jag saknar ditt kliande skäggstubb
jag saknar att lyssna på ditt hjärta
jag saknar dina pannpussar
jag saknar hur du fick mig att somna genom att skeda mig
jag saknar att skeda dig tills du somnar
jag saknar hur du irriterat tog bort mitt hår från ditt ansikte
jag saknar ditt leende
jag saknar dina öronsnibbar
jag saknar hur hela din kropp är len
jag saknar allt
jag saknar oss
Because it matters
Jag försöker att skriva någonting. Jag vet inte själv vad det är jag vill få ut, men jag vet att det inte blir bra hur jag än försöker. Mitt hjärta slår fortare än det brukar trots det faktum att jag har allt mindre att göra. Det är som om jag får prestationsångest över att bara ligga under mitt täcke, även om jag inte heller orkar göra något annat.
Jag sover vid varje ledigt tillfälle och har jag inte tiden så somnar jag ändå. Min ångest gnager hål på hjärnan; skapar utrymmen för information att läcka ut och försvinna. Varför kan det inte bara finnas något att se fram emot? Något som lyfter upp när livet blir för stressigt? Jag tror att jag behöver något bortom vardagen. En faktor som motiverar mig att göra det jag känner för (och inte bara det jag måste).
Hur ska det gå?
Fram och tillbaka, tillbaka och fram. Osäkerheten flödar tillsammans med blodet genom min kropp. Dunkar längs varje ådra och sprider oro över allt jag står för. Hur-ska-det-här-sluta? Jag vet ingenting och jag känner ingenting. Jag vill inte tänka på något som har med det att göra och i nästa stund vill jag analysera allt till grunden. Att ge upp har aldrig varit något alternativ men när jag utmattad efter all denna förvirring försöker att andas ut, kommer det inte längre någon luft ur mina lungor.
Jag tror jag sakta men säkert att jag kväver mig själv med alla tankar. Något jag dock sedan tidigare förstått att jag är bra på att utföra. Hur ska jag bli kvitt med all denna turbulens och hur ska denna bitterljuva känslan komma att te sig i framtiden?
Jag tror jag sakta men säkert att jag kväver mig själv med alla tankar. Något jag dock sedan tidigare förstått att jag är bra på att utföra. Hur ska jag bli kvitt med all denna turbulens och hur ska denna bitterljuva känslan komma att te sig i framtiden?
Ingenting är längre någonting och jag är inte längre jag. Inte utan dig.
Det är ingenting man bara kommer över sådär. Inget smärtfritt avslut på något som var underbart. Det är ingenting man släpper hur gärna man än vill låta det gå och det är ingenting jag slutat tänka på. Faktum är att jag ofta tänker på det. På dig. Varje räls skriker ditt namn och alla destinationer leder på något sätt hem till dig. Jag stålsätter mig;
Ingenting är längre någonting och jag är inte längre jag. Inte utan dig.
Ingenting är längre någonting och jag är inte längre jag. Inte utan dig.
