rohlintilda

Jag hatar att jag inte vågar få utlopp för allt som jag vet finns i mig. Blir så irriterad, för det känns som att man kastar bort någonting. Det är som att jag står med fötterna i två skilda världar, en i verkligheten där det finns regler och normer man ska följa, den andra i en värld som saknar begränsningar och måsten. Och jag vill inte ta klivet ur från någon av dom. Jag önskar att jag var modig. Att jag vågade lyfta en av fötterna och bara följa hjärtat. Men jag saknar det där modet. Den sista biten som krävs för att man ska våga släppa allt och bara göra det man drömmer om. Jag får ångest, för jag tänker att jag inte kan. Att alla är så himla mycket bättre. Och så suddar jag ut alla ord jag någonsin har skrivit. Det känns så utelämnande. Så sårbart. Det är inte bara tomma ord tagna ifrån intet, det är känslor, delar av mig som jag försöker sätta ihop till något slags sammanhang. Och jag tänker att om jag aldrig skriver dom, så har de aldrig funnits och i vissa fall känns det som om det är precis det jag vill ha. Samtidigt som det nyttigaste som finns är att få utlopp för det man känner, och när man inte är den som riktigt vill tala känslor så är bokstäver det bästa som finns. Det finns så många historier att berätta. Stunder som sårat, men som man aldrig ska glömma för man har kommit stark ur det och lärt sig något av det. Stunder där leénden aldrig tyckts ta slut. Och allt som hänt mig under livet, har tagit mig dit jag är idag, och det om något är väl alltid värt att minnas. Det känns bara så svårt ibland. Ibland önskar jag att jag inte tänkte så mycket. Att jag inte reflekterade utan bara körde på, inga bekymmer. Don't worry - be happy. Men jag är väl en av dom som föddes till att vara tänkare. En vandrande själ med tårar som aldrig är längre än en blinkning bort.

bre över lite pill på pillen!
citat av emil the great.  

Ibland önskar jag att någon kunde säga "Men du, du behöver inte låtsas vara glad. Det är okej att må dåligt och du vet att vi finns här för dig". Visserligen sägs det sistnämnda relativt ofta, men det är början jag menar. Att man inte måste behöva spela en teater hela tiden. Att det är okej att gråta över saker och ting. Bara ibland önskar jag det där. Oftast försöker jag ta mig i kragen och vara den glada tjejen jag vill vara. men jag är ju den glada tjejen alltid typ.

Allting känns så värdelöst. Tankarna flyger fram och tillbaka och bildar orosmoln i det redan kvava rummet. Jag vet inte hur jag skall göra, om jag ens är hundra procent säker längre. Allting är förvirrande och jag tror inte att jag vet vad som är rätt eller fel. Vad är det som avgör? Skall man låta hjärtat eller hjärnan välja? Magkänslan? Åh, om jag ändå bara visste.






over and out!
ROCK ON

Vaknar mitt i natten av
Mitt hjärta som slår dubbla slag
Och en tanke slår mig hårt som fan
Du hade nog rätt i precis allt du sa
Du behöver nån annan
Nån bättre än jag

Bit ihop så ingen märker
Bit ihop för smärta stärker

Det är jag nu förtiden. Sjuksjuksjuk. Orkar inte. Men ändå, är jag intreserad av alternativet? Att gå upp tidigt för att åstadkomma ingenting. När jag iställlet kan glida runt i sidén och göra precis vad jag känner för. Låtsas att det är sommar, begrava mig i dun, sjunga med i lars winnerbäck, min kevlarsjäl och en tätort på en slätt. Planera mitt liv.  Konstatera att solen endast lyser när jag är inne.

Måste väl ut snart.. Så snart så. När den sista delen av det här viruset har lämnat mig. Då kanske jag vågar mig ut i världen. Men just nu, känns det bara som om jag för alltid borde flytta in i madrassen eller något liknande.









Jag är hög nu sen den dagen när du kom,jag är hög nu och kan inte somna om.

over and out.

Himlen faller ner, det svider till där kniven skar.
Har vart vaken hela natten, känt om hjärtat sitter kvar.
Känt om hjärtat sitter kvar...
Jag är ingen soldat.

bästa Lasse, du känner mig så väl så att det blir läskigt.

Open up your heart, help me understand. Please tell me who you are so i can show you who i am.