rohlintilda

ibland hänger blodet aldrig med och då känns det som att jag kommer ligga orörlig på marken vilken sekund som helst. och kanske är det samma sak när ångesten sätter fart och irrar omkring bland alla känslostormar.

ångesten tyder nog på att jag är vilsen och förvirrad och den får mig att vilja falla igenom allt för att till sist landa orörlig, förstörd och blåslagen på marken.

-
hjärtat slår med ojämna slag och pulsen känns ur balans. kanske för att jag tänker för mycket. 
jag låter inte saker hända för jag vill ha för mycket kontroll och det ibland känns det som att jag planerar varenda ögonblick.
egentligen måste jag bara sluta. sluta tänka. och istället känna. låta livet hända och släppa kontrollen

Om fåglar sluta flyga
om ormar slutar slingra
då ska jag sluta älska
sluta känna
fast att det inte är den kärleken
så är det lika starkt
vi är en kärlek som slår självaste kärleken
vi bryter ner allt
för när allt krossats
när allas hjärtan är tagna
så finns vår kärlek kvar
fast allt borde vara förstört
så finns allt kvar
vi är större än kärlek
vår kärlek behöver inga hjärtan för att existera
den lever kvar iallafall
runt oss
Och i våra själar.

Anna Livs tal om Stefan Liv:

”Att få sin tröja upphissad i taket tillsammans med HV71:s största hjältar var ett mål och en dröm som Stefan hade under sin karriär. Det innebär ett fint bevis på att han betytt så mycket för klubben, som betyder så mycket för honom.

Sedan önskade vi alla att den här dagen skulle komma om tio, kanske femton år, och att Stefan själv skulle få stå här nere och lyssna på jublet och ta emot era hyllningar. Men jag är helt säker på att Stefan är med oss i dag och att han är mycket stolt och hedrad. Troligtvis kommer han även att avsluta denna ceremoni med en bejublad segerdans.

Jag vill å Stefans vägnar tacka alla inom Hv71:s organisation, spelare som ledare, och er HV–fans för att ni stöttat och gett Stefan chansen att bli den målvakt han blev. Han skapade sig en hyllad och framgångsrik karriär, toppad med rekord, utmärkelse och medaljer. Och jag vill tacka Stefans mamma Anita för att han blev den fina, omtänksamma och ödmjuka människa som han blev. Han var en väldigt mycket omtyckt medmänniska, en älskad make och en underbar far.

Detta tillsammans gjorde att när Stefan var tvungen att lämna oss var det som en väldigt lycklig människa. Jag vill även för egen del passa på att tacka alla er inom HV71:s organisation och er fans för all värme och stöttning ni gett oss. Med all er kärlek kommer Stefan för alltid att leva kvar. Stefan lever även kvar i de två finaste gåvorna han gav mig, våra söner, Herman och Harry. Tröja nummer ett kommer aldrig att spelas i HV71 igen. Men jag har en känsla att det i framtiden kommer finnas matchtröjor med namnet Liv på ryggen.”


 

 





Du kommer alltid att vara vår nr 1 Stefan Liv <3

Känns som jag tappat allt. Känns som att allt bara runnit iväg och jag vet mest bara inte vad jag ska göra åt det. Det står alltid om samma saker och det finns ingenting som bränner bakom ögonen eller i hjärtat.
Vill egentligen bara radera detta, låta allting försvinna och skriva jag-återkommer-när-jag-hittar-tiden-ursäkter. Men tiden finns ju där jämt, det är bara jag som inte vet vad jag ska göra med den, hur jag ska kunna skriva eller hur det ska kännas.

Livet är så fint att det är onödigt att klaga och livet är så destruktivt att det är svårt att veta vad man ska ta mig till.
Hittar aldrig någon slags balans och det känns lite som krossat glas under fötterna.

Imorn börjar i allafall skolan igen så då kanske allt blir lite lättare, fast mest troligt inte.
Och så kommer jag dö av skolångest, vilja lägga mig ner på golvet och spendera hela vårterminen där för jag orkar verkligen inte allt detta.
MEN matilda för helvete KOM IGEN DÅ.

 

det handlar om att säga nej, bygga upp murar och att skydda det trasiga som man precis lagat.
samtidigt som man mycket väl vet att allt är i onödan - för något kommer gå sönder.
det handlar om att tänka efter i några sekunder för att sedan ge upp, rasera alla murar och skita i alla konsekvenser ens handlande kommer att få.
huvudet säger nej medan hjärtat bara fortsätter med att öka viljan och då tänker man; nu, nu är det nog på riktigt.
det handlar om att säga förlåt även om man inte är ledsen, mest bara för att få någonting sagt. bara för att på något sätt visa att man bryr sig så jävla mycket att man sårar sig själv.

men egentligen handlar allting om att tillslut inse att allt är på låtsas och att inget är på riktigt längre.

Nästa år ska jag dansa på midnattsgator och sjunga för hela staden. Ska skrika ut känslor i betongdjungeln. Ut över denna fula stad. Så nersmutsad av alla människor som trampar in sina beskymmer i kullerstenen. Och jag bidrar till detta så mycket att jag mår illa. Om alla bara skrek ut sina tankar, skulle allt bli bättre då? Skulle staden blomma?
;
Ska snurra in det nya året. Sjunga högt. När klockan slår 00.00, när alla blir "sina nya jag", när raketerna skjuts iväg, när jag undrar varför åren går så fort, ska jag hålla andan. Inte tänka. Bara låta allt stå stilla. Som om tiden egentligen inte finns.

 
”Staden sover men bara för ett tag
vi sitter uppe tills natten blir till dag
Gatulyktor lyser och månen den är rund
eldflugor dansar i månljuset, vi tar vara på denna stund
Vi drömmer oss bort, tills solen den går upp
... från att skymta bortom skogen, tills på himlen den står högt
Du kan vila dina tankar när du är hos med mig
såsom tiden står stilla när jag är med dig.
Jag vågar vara rädd, jag vill inte förlora dig nu
för det finns ingen i världen som är precis som du”.

Jag kan skratta högst av alla och se så glad ut som det bara går. Jag kan prata med alla för alla tycker ju om mig. Men trots det så gör det så ont.
När man får veta saker man verkligen inte vill veta egentligen.
Hela världen rasar samman igen och igen och igen, tillbaks på ruta ett liksom. och jag är så trött på att känna. Att sitta lutad mot badkarskanten och inte veta vart man ska ta vägen för här vill jag ju inte vara. För att tangentbordet ständigt har mascarafläckar
Och det spelar ingen roll hur många läppar som möter mina eller hur många som vrider nacken av sig när man går förbi. Det kommer ju fortfarande göra så jävla ont.
Att inse att man gråtit nästan varje dag den senaste veckan. Det är ju ganska tragiskt för han är ju inte ens värd en av alla dessa miljoner tårar. så nu är det slut. helt slut!
Inte ens alla långfingrar i hela sverige kan peka tillräckligt mycket finger åt världen idag.

inser att jag faktiskt mår bra trots att det inte finns något speciellt som lyser upp när mörkret lägger sig. men kanske är det det som är annorlunda den här gången, att jag tillslut insett att jag klarar mig alldeles utmärkt med mina finaste som får hjärtslagen att bli starka och jämna.




ha en underbar jul <3

får en konstig känsla i magen när jag tänker på hur en del personer beter sig mot mig.
jag blir inte arg eller ledsen - jag blir tom. det känns bara så otroligt fel eftersom jag inte förstår varför vi vänder bort huvuden/stirrar i marken/slutar bry oss.

jag är inte kapabel till att glömma, sluta bry mig eller att bara ignorera på två sekunder. jag behöver anledningar, förklaringar och något som inte är på låtsas.

befinner mig för tillfället i det stadiet då jag faktiskt inte bryr mig ett skit om ifall din profilbild på facebook innehåller en grön liten kvadrat i högra hörnet. men jag bryr mig på det sättet att jag inte förstår anledningen till tystnaden.

hur är det med dig? har du hittat någon ny kille, eller?
- nej det har jag inte gjort.
varför inte? du behöver en.
- jag vet inte. jag har väl inte hittat rätt antar jag.

 ibland hänger blodet aldrig med och då känns det som att jag kommer ligga orörlig på marken vilken sekund som helst. och kanske är det samma sak när ångesten sätter fart och irrar omkring bland alla känslostormar.

ångesten tyder nog på att jag är vilsen och förvirrad och den får mig att vilja falla igenom allt för att till sist landa orörlig, förstörd och blåslagen på marken.

fem steg bakåt, två steg fram
livet fuckar ur, hjärtat slår svagt och pulsen är allt annat än stabil. allting skrämmer mig, inte minst mörkret.
allt känns på rutin och redan gjort och jag ställer in mig på en förändring, för nu ska livet kännas ända ut i fingerspetsarna.

i ditt stora hjärta börjar slagen bli små
din frånvaro gör mig inte ens förvånad längre, för jag vet hur du fungerar; men ändå så känns det i exakt hela kroppen när det enda som hörs är din tystnad.


och mitt i allt detta kaos, så känns livet ändå förvånansvärt bra. det känns enkelt samtidigt som allting egentligen är svårare än någonsin innan.
och att få höra av någon att man är stark, när man själv känner sig så fruktansvärt svag, är så fint.

Invasionen-Arvegods

Det här är vad vi vart
Öde som bruten mark
Aldrig känt mig särskilt bekväm, varken manlig eller stark

Här är vad ni gav
När jag spottade blod
Mörka ringar under ögonen, jag kände att jag fått nog

Här är vad vi fick
Med där det led
Livet skulle befria oss, men bryter mest ner

Här är vad ni tog
När ni tog våra liv
Och ni undra vad jag hatade, och skriver sån här skit

Det här är vad vi vart
Det här är vad vi vart
Det här är vad vi vart
Det här är vad vi vart, vad vi vart

Det här är vad vi vart, öde som bruten mark
Det här är vad vi vart, öde som bruten mark
Det här är vad vi vart, öde som bruten mark
Det här är vad vi vart, vad vi vart

Födda att slita
Födda att dö
Födda att jobba, för andras överflöd

Acceptera sitt öde
Bli som ni
Äta skiten, eller slå sig fri

 

 

Jag vet att jag inte är perfekt,
vill inte försöka ha den omöjliga titeln heller.
Jag vet att jag blir påmind, alldeles för ofta,
om att det finns så många som är bättre.
Snyggare, vackrare, finare, jävligt mycket roligare.
Perfektare.
Men vad fan:
Jag är jag.
Ta mig som jag är eller far åt helvete.

inom mig finns ett virrvarr av olika tankar och känslor och det är svårt hitta balansen när allting sliter och drar i min kropp. vill skriva ner allt på de tomma sidorna i dagboken, men det funkar
 inte; det tar stopp. det är först när jag ramlat hem till min säng (när natt blivit tidig morgon) som jag hastigt & slarvigt skriver ner några rader, mest för att inte glömma bort detta speciella rus av lycka blandat med ångest.



--------

//jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd//
skulle kunna skriva alla bra ord i världen om de finaste personerna jag vet, men det skulle fortfarande inte va tillräckligt. för när de melankoliska känslorna börjar spinna trådar i blodomloppet är jag inte alltid tillräckligt stabil på egen hand och det är då deras stöd betyder mer än någonting annat.
så: tack för att jag får tjata sönder era öron dagligen, tack för alla kloka ord, tack för att ni alltid står bakom min rygg och tack för att ni står ut med mig (för det hade inte jag gjort).