rohlintilda

dagarna bryter säkert ner mig
en efter en
men att bry sig om oväsentliga saker är inget värt
för att brytas ner är väl oväsenligt
är det inte?
-
jag vill inte skrika på hjälp
jag har ju alltid klarat mig på egen hand
har jag inte?
jag är ju den som är självständig
den som tar hand om sig själv och andra så bra
-
jag häller i mig gifter
men ni ser ingenting
ni är blinda och blundar för det uppenbara
den självklara verkligheten
-
jag litar inte på någon
människor är onda varelser
jorden är ett ont ting
-
så sprick nu mitt röda sidenhjärta
gå sönder mitt i tu
det gör ingenting
-
jag är dödad av den icke existerande tron till livet

 

ibland hänger blodet aldrig med och då känns det som att jag kommer ligga orörlig på marken vilken sekund som helst. och kanske är det samma sak när ångesten sätter fart och irrar omkring bland alla känslostormar.

ångesten tyder nog på att jag är vilsen och förvirrad och den får mig att vilja falla igenom allt för att till sist landa orörlig, förstörd och blåslagen på marken.

-
hjärtat slår med ojämna slag och pulsen känns ur balans. kanske för att jag tänker för mycket. 
jag låter inte saker hända för jag vill ha för mycket kontroll och det ibland känns det som att jag planerar varenda ögonblick.
egentligen måste jag bara sluta. sluta tänka. och istället känna. låta livet hända och släppa kontrollen

Om fåglar sluta flyga
om ormar slutar slingra
då ska jag sluta älska
sluta känna
fast att det inte är den kärleken
så är det lika starkt
vi är en kärlek som slår självaste kärleken
vi bryter ner allt
för när allt krossats
när allas hjärtan är tagna
så finns vår kärlek kvar
fast allt borde vara förstört
så finns allt kvar
vi är större än kärlek
vår kärlek behöver inga hjärtan för att existera
den lever kvar iallafall
runt oss
Och i våra själar.

Anna Livs tal om Stefan Liv:

”Att få sin tröja upphissad i taket tillsammans med HV71:s största hjältar var ett mål och en dröm som Stefan hade under sin karriär. Det innebär ett fint bevis på att han betytt så mycket för klubben, som betyder så mycket för honom.

Sedan önskade vi alla att den här dagen skulle komma om tio, kanske femton år, och att Stefan själv skulle få stå här nere och lyssna på jublet och ta emot era hyllningar. Men jag är helt säker på att Stefan är med oss i dag och att han är mycket stolt och hedrad. Troligtvis kommer han även att avsluta denna ceremoni med en bejublad segerdans.

Jag vill å Stefans vägnar tacka alla inom Hv71:s organisation, spelare som ledare, och er HV–fans för att ni stöttat och gett Stefan chansen att bli den målvakt han blev. Han skapade sig en hyllad och framgångsrik karriär, toppad med rekord, utmärkelse och medaljer. Och jag vill tacka Stefans mamma Anita för att han blev den fina, omtänksamma och ödmjuka människa som han blev. Han var en väldigt mycket omtyckt medmänniska, en älskad make och en underbar far.

Detta tillsammans gjorde att när Stefan var tvungen att lämna oss var det som en väldigt lycklig människa. Jag vill även för egen del passa på att tacka alla er inom HV71:s organisation och er fans för all värme och stöttning ni gett oss. Med all er kärlek kommer Stefan för alltid att leva kvar. Stefan lever även kvar i de två finaste gåvorna han gav mig, våra söner, Herman och Harry. Tröja nummer ett kommer aldrig att spelas i HV71 igen. Men jag har en känsla att det i framtiden kommer finnas matchtröjor med namnet Liv på ryggen.”


 

 





Du kommer alltid att vara vår nr 1 Stefan Liv <3

Känns som jag tappat allt. Känns som att allt bara runnit iväg och jag vet mest bara inte vad jag ska göra åt det. Det står alltid om samma saker och det finns ingenting som bränner bakom ögonen eller i hjärtat.
Vill egentligen bara radera detta, låta allting försvinna och skriva jag-återkommer-när-jag-hittar-tiden-ursäkter. Men tiden finns ju där jämt, det är bara jag som inte vet vad jag ska göra med den, hur jag ska kunna skriva eller hur det ska kännas.

Livet är så fint att det är onödigt att klaga och livet är så destruktivt att det är svårt att veta vad man ska ta mig till.
Hittar aldrig någon slags balans och det känns lite som krossat glas under fötterna.

Imorn börjar i allafall skolan igen så då kanske allt blir lite lättare, fast mest troligt inte.
Och så kommer jag dö av skolångest, vilja lägga mig ner på golvet och spendera hela vårterminen där för jag orkar verkligen inte allt detta.
MEN matilda för helvete KOM IGEN DÅ.

 

det handlar om att säga nej, bygga upp murar och att skydda det trasiga som man precis lagat.
samtidigt som man mycket väl vet att allt är i onödan - för något kommer gå sönder.
det handlar om att tänka efter i några sekunder för att sedan ge upp, rasera alla murar och skita i alla konsekvenser ens handlande kommer att få.
huvudet säger nej medan hjärtat bara fortsätter med att öka viljan och då tänker man; nu, nu är det nog på riktigt.
det handlar om att säga förlåt även om man inte är ledsen, mest bara för att få någonting sagt. bara för att på något sätt visa att man bryr sig så jävla mycket att man sårar sig själv.

men egentligen handlar allting om att tillslut inse att allt är på låtsas och att inget är på riktigt längre.