det va evigheter sen nånting brann, iallafall nära mig;

Nästa år ska jag dansa på midnattsgator och sjunga för hela staden. Ska skrika ut känslor i betongdjungeln. Ut över denna fula stad. Så nersmutsad av alla människor som trampar in sina beskymmer i kullerstenen. Och jag bidrar till detta så mycket att jag mår illa. Om alla bara skrek ut sina tankar, skulle allt bli bättre då? Skulle staden blomma?
;
Ska snurra in det nya året. Sjunga högt. När klockan slår 00.00, när alla blir "sina nya jag", när raketerna skjuts iväg, när jag undrar varför åren går så fort, ska jag hålla andan. Inte tänka. Bara låta allt stå stilla. Som om tiden egentligen inte finns
 
 
.

Someone like you burning through me;

 
 
Jag lever med hjärtat utanför kroppen nu, men jag vet att det inte är en ursäkt. Jag lyssnar på låtar där texterna berättar att de behöver någon som dig, och på något konstigt sätt är det väl lite så jag känner. Bara för att det inte hade gått och bara för att det inte är rätt sätt att handla efter. Jag vill ju inte ha dig rent konkret, men jag vill ha någon liknande. Kanske någon som han den där jag nyligen börjat prata med. Han som fick mig skratta och som verkar bry sig lite mer än många andra. Men nej, jag vågar inte säga någonting alls egentligen, med rädsla att avslöja för mycket om något jag själv inte kan kontrollera. Så jag är nog tyst istället... Ingen vill ju måla upp något som kanske inte ens existerar.
 
 

någon dag är jag din jakttrofé som du övergav;

Jag är så jävla rädd för att inte räcka till.
vet inte om jag vill ha honom eller om jag bara vill att han ska vilja ha mig men han är så bra och det är inte jag. inte ens lite. inte alls.

vill bara veta om det är värt att försöka eller om jag kommer ramla i glömska och förloras.
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0