Jag älskarälskarälskarälskarälskar dig, din underbara knäppa människa! Fyfan vad jag kan ogilla livet ibland, men du gör allt, ALLT, så mycket mer värt. Behöver bara vara med dig för att må bättre. Att sakna dig är bland det bästa och värsta som finns. Bästa för att längta dig bara är underbart, och värsta för att jag hatar mig utan dig. Jag vet inte mycket om livet, men det jag vet om mitt liv, det är att jag vill ha dig där, att jag vill gå igenom allt med dig. För ingen får mig att må som du gör. Lyfter mig som du gör. Du är det bästa. Det allra bästa. Min superhjälte är du! Hoppas att du trots alla mina svåra dagar, alltid kommer stå ut med mig, för vet inte hur jag klarade mig utan dig förut. Min kärlek.<3

 

Min soulmate, min bästa vän, mitt supportsystem, min högra hand, min bättre hälft, mitt hjärta och min kärlek. Du är det bästa i mitt liv. Utan tvekan. Sättet du tror på mig, stötar mig, ständigt försöker hjälpa mig och aldrig viker från min sida. Du accepterar mig, du älskar mig, du gör ditt bästa för att förstå mig. Du hjälper mig andas, du hjälper mig stå upp varje dag, du ger mig hopp och du ger mig all kärlek som man kan få. Utan dig är jag inget, utan dig är jag noll. Du är min klippa i stormen, min sol i mörka dagar, min måne i alla mardrömmar, min stadiga grund när marken skakar, handen på ryggen när jag vill falla, rösten i huvudet som säger åt mig att fortsätta. Du är den som vill lyssna när jag vill babbla på om absolut ingenting, du är den som lyssnar på alla mina tusen framtidsplaner, du är den som förstår när jag känner mig sviken av alla, du ber om förlåtelse utan att tveka, du älskar mig till månen och tillbaka, men jag älskar dig tusen gånger mer. När du faller tänker jag ta emot dig, när du inte tror på dig själv ska jag tro på dig för tusen människor till, när du känner att hjärtat svider ska jag krama dig varm, när du känner mörkret tar över ska jag vara ditt ljus, när livet känns hopplöst ska jag bevisa för dig att det finns hopp, när du känner dig värdelös ska jag visa att du är allt annat än, att du är viktigast på jorden, värd mer än alla pengar och diamanter, värd mer än luft.

Du och jag. Genom eld, vatten, jord, luft, stormar, vattenfall, jordskalv, orkaner. Vi kommer aldrig falla, för vi kommer alltid ha varandra. Du och jag, Adam. Du och jag.

 

Du är det bästa som hänt mig och jag önskar att jag kunde förklara med ord eller visa hur mycket du är värd för mig. Hur mitt hjärta är ditt och alltid kommer vara, om det är så du vill ha det. Hur jag aldrig kommer lämna din sida. Jag har ingen aning om hur nästa år, eller tio år framöver, eller någonting alls om hur min framtid kommer se ut. Men det jag med all säkerhet vet är att jag vill ha dig med mig, every step of the way. Du är bäst. Absolut bäst. Tvivla aldrig på det min älskling.

 

 

Han är det bästa med livet. Finns ingen annan jag skulle vilja dela mina bra & dåliga dagar med.

Vissa blickar ser rakt igenom, andra ser ingenting alls. Hans blick når precis lagom långt. Genom kläder och hud, in mellan revben och vidare in i hjärtat. Han ler. Mitt hjärta hoppar inte över något slag, utan slår istället dubbelt så fort. Känner allt


Att somna vakna, andas, leva med en hand i sin. Hans hand. I min. Han håller precis lagom hårt och ligger tätt, tätt intill. Mitt hjärtas slag syns utanpå huden, men jag har aldrig känt mig mer lugn än jag gör här och nu. Här, i din famn. Nu, med dig. Föralltid.
--

 

 

I mina händer finns någon jag inte skulle klara mig utan. Jag skulle inte kunna stå upp. Jag skulle inte kunna se. Jag skulle inte kunna tänka. Jag skulle inte kunna andas. Jag skulle inte kunna göra någonting. Helt livlös skulle jag vara: Helt livlös om inte du fanns.

Han är den vackraste jag vet. Det finns så mycket vackert i alla hans rörelser och ord. Han är min och jag är helt och hållet hans.

Han ler med sitt fantastiska leende och blinkar med ena ögat. Jag tänker att han är det bästa med livet.

 

 

 

 

Bara för att man är personlig behöver man inte vara tråkig. Jag är mer än tragiska berättelser som inte blir större än vad jag får dem att vara. Det finns viktigare saker än att vara omtyckt för ord.
 

Jag heter Matilda, men om någon frågar så känner jag mig inte som en sådan. Jag är väl i princip som alla andra egentligen.
 
Någon sade till mig att jag är jordnära, men emellanåt funderar jag på om jag inte flyger högst av alla. Jag är osäker på mina prestationer, och tror ofta inte att jag är så bra som jag vill vara. Att jag däremot lyfter andra är ingen hemlighet, men det är ju lättare att bära andras bördor snarare än sina egna.
 
Jag ser okej ut, och min kropp är i funktion. Mitt hjärta tillhör de som har det svårt och jag är en generös men ganska förvirrad människa. Jag är styrd av känslor, och allt som hör det till gör att jag stundtals kan vara oberäknelig. Jag talar sällan illa om andra öppet, och min favoritfärg är marinblå.
 
Det bästa med mig är att jag skiter i vad andra tycker. Dessvärre har jag nog fler defekter egentligen. Överlag är jag nog ganska omtyckt, och att se mitt Hv71 vinna kan vara det bästa jag vet. Jag är inte särskilt snygg naken, och jag blir galen utan kaffe. Jag har lätt att bli beroende av saker, och kanske är det därför som mina berättelser är mer utåt än innantill. En dag så ska jag skriva på riktigt. Jag vet bara inte om vad ännu.

 

 

 

jag känner en tjej, som skulle kunna gå att tas för vilken tjej som helst.
Men det är på den punkten många har fel.
 
Den här tjejen är en väldigt attraktiv tjej i ring ålder, och om du skulle se henne skulle du med ens lägga märke till hennes fina drag och bra propotioner.Hon är klok, hon är rolig och hon är ständigt uppmärksam på omgivningen.

Om du sedan skulle få chansen att prata med henne skulle du inse att hon väljer sina ord väl, och alltid tycks tänka efter en gång före innan hon delar med sig av sina många äventyr och funderingar. Du skulle också märka att hon inte var fullt lika framåt som det på avstånd verkade som, utan att det mitt bland alla skratt och äventyr döljer sig en djupare sida som hon inte delar med sig av. Det finns en hemlighet som är lagd under lock, något hon håller för sig själv men som tar mycket energi av henne och gör henne lite tillbakadragen. För trots att hon ständigt verkar glad och öppen är hon samtidigt fundersam, beräknande och inåtvänd. Hon ger alltid mer av sig själv än många andra, men låter på samma gång ingen komma närmre än hon tillåter.
 
Som nämnt är den här tjejen väldigt omtänksam och mån om sina nära, inte minst sina vänner. Hon delar gärna med sig av sina åsikter och drar sig inte för att berätta hur mycket hon tycker om dem och hur mycket de betyder för henne. Hon gör allt för dem, samtidigt som hon inte förväntar sig någoting tillbaka. Som väntat har hon därför många vänner omkring sig, som trivs i hennes närhet och hyser starka känslor till henne. Inte minst killar, som ser en äkta tjej med skarpt sinne och attraktivt yttre.
 
Fast trots att hon är en sann glädjespridare och duktig på det hon gör och är styrs hon ständigt av sina inre demoner. Om man såg henne bland sina vänner skulle man lätt dra slutsatsen om ett högt självförtroende, men om man lärde känna henne mer på djupet skulle man inse att det höga självförtroendet istället var en ridå för osäkerheten som döljer sig bakom. Hennes många komplex pickar oupphörligt på hennes självförtroende och hennes känslomonster lämnar henne sällan ifred. Hon är väldigt känslosam och har lika svårt att släppa intryck och personer ut från som hon har att släppa dem inpå sitt liv. När de väl har trängt igenom skalet är återvändon svår.
 
Hon kämpar ständigt med sig själv och sina föreställningar, försöker hitta sig själv och gå egna vägar. Och hennes vänner står bredvid och ser på, stumma av känslan av handlingsförlamning och att inte kunna göra något. För trots att de vill hjälpa henne i alla kamper som kommer och går är det hennes egen resa att utfärda, och hennes vänner kan inte göra mer än att stå pall och vara där när hon behöver dem. Och trots att hon många gånger är på väg att ge upp lyckas hon alltid resa sig och hitta tillbaka från sina dippar och dalar. Hennes beslutsamhet är smidet av kraft och styrka och hon klarar allt om hon verkligen vill.
 
Den här tjejen är alltså inte som vilken tjej som helst. Hon är klok, rolig, skärpt och galen. Omtänksam, pålitlig, fundersam och beslutsam. Hon är duktig, kreativ och harmonisk - uppskattar det lilla i det stora och ser allt gott och skönt i alla pjäser och väsen.  
 
Men trots att hon är så klok och fulländad har hon svårt att se och inse sitt eget värde. Hon betraktar sig själv genom förstoringsglas och i fokus på allt det "odugliga" missar hon allt det vi andra ser och uppskattar henne för. Hon viftar bort sitt fina leende, perfekta läppar, goa röst, fina personlighet, sin humor och omtänksamhet för att istället lägga manken till allt det som inte är helt idealiskt i hennes ögon. Det är så synd och jag blir så ledsen av att tänka på att hon inte uppskattar sig själv såsom andra gör, såsom andra tycker att hon borde.
 
Det här är Amanda, en helt vanlig tjej som inte är som vem som helst. Det här är Amanda, en av mina närmaste vänner som jag hyser mest tillit och förtroende för. Hon betyder så mycket mer för mig än vad jag vågar erkänna, och jag skulle göra allt i världen för att lätta hennes bördor när helst hon behöver det.

 

 

 

 

 

 

 

Egentligen lever vi alla för att dö, det är då jag börjar tro att Gud skapade världen - bara för att kolla ner på oss och skratta åt oss medan han lever vidare i all evighet. Fast, jag vet inte vad som är bäst - att dö efter ett tag eller att kolla på samma tv-program dag ut och dag in?

 

 

--

 

Och återigen tar vardagen sin början. Allt handlar om att balansera livet med fantasi och jag tror ärligt talat att jag fixar den den här gången. Stundtals kommer det inte vara lätt, men livet är inte heller enkelt.

Djupa andetag och en jävla vilja.

Jag slutar aldrig förvåna mig när det gäller kvinnor. Hur vi desperat alltid krånglar till saker och bestämt hävdar att det är män som inte går att förstå sig på. Inte är det väl vi? Vi som kan allt om känslor och utvärderar och tolkar varenda smiley till grunden.

Men hur vore det om vi bara slutade bygga luftslott och bilda förväntningar av allt det som ska komma att hända? Hur vore det om vi bara objektivt kunde se det som att han kanske bara inte vill svara när man skriver och att det inte alls handlar om att han sover, står i duschen eller att batteriet på mobilen är urladdat? Hur vore det om vi kunde vara ärliga mot oss själva och slippa den långvariga besvikelsen som nästan alltid senare kommer in i bilden?

Jag tror att killar är för lätta att förstå sig på, men att vi gärna krånglar till det för att inte förgöra alla de där fina drömmarna vi byggt upp i våra egna huvuden. Kanske är det bara dags att bli lite hård mot sig själv, för att liksom lätta på det vi tror är så fint men som utifrån sett är trasigt.

 

 

 

 

Tänk om jag bara fick ha det annorlunda någon gång. Känna på hur det känns att ha det precis lika fint som många andra. Om jag slapp ha den där ångesten varje gång det varit lugnt i några veckor; slippa ha den där rivande känslan i bröstet som säger att snart, ja snart, så kommer allting vändas emot mig igen. Alla murar jag trodde var stadiga kommer rasa och all den förtröstan som fanns kommer blixtsnabbt gå i bitar.

Tänk om jag bara kunde få ha det som alla andra. Om inte allting hela tiden gick sönder.

 

 

Tålamod kommer alltid vara jobbigt när den som behöver ha det tvingas vänta på något gott. Det spelar ingen roll hur glad och självsäker jag ibland kan känna mig, för så länge jag är ensam så är jag ensam. Så är det bara, vare sig jag vill eller inte. Att läsa kärleksbloggar får mig både på bättre och sämre humör. Att glädjas med andra är en styrka i sig, men att själv sitta ensam känns relativt ironiskt. Vart finns alla tjusiga män med förträffliga leenden och rådjursögon? De där som luktar gott och som värmer ensamma flickor om nätterna?..

 

 

 

 

 

 

Fötterna högt uppsträckt mot väggen, kudden över huvudet och musiken på. Det-går-inte-sova. Precis likt de senaste nätterna ligger jag än en gång vaken. Jag vet inte vad det är, men jag vet att det är något. Något som skaver och något som gör lite ont inombords. Jag är för likgiltig för att orka gråta, för sliten för att orka rycka upp mig. Men åter igen är det något som känns, och jag börjar bli trött på att inte veta vad det är som gör att jag håller mig vaken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

        

 

 

 

 

 

Nästa år ska jag dansa på midnattsgator och sjunga för hela staden. Ska skrika ut känslor i betongdjungeln. Ut över denna fula stad. Så nersmutsad av alla människor som trampar in sina beskymmer i kullerstenen. Och jag bidrar till detta så mycket att jag mår illa. Om alla bara skrek ut sina tankar, skulle allt bli bättre då? Skulle staden blomma?
;
Ska snurra in det nya året. Sjunga högt. När klockan slår 00.00, när alla blir "sina nya jag", när raketerna skjuts iväg, när jag undrar varför åren går så fort, ska jag hålla andan. Inte tänka. Bara låta allt stå stilla. Som om tiden egentligen inte finns

Jag är så jävla rädd för att inte räcka till.
vet inte om jag vill ha honom eller om jag bara vill att han ska vilja ha mig men han är så bra och det är inte jag. inte ens lite. inte alls.

vill bara veta om det är värt att försöka eller om jag kommer ramla i glömska och förloras.

Glömmer allt det som tynger hjärtat och det märks tydligt i det jag säger att jag tänker för mycket. försöker bygga upp en illusion av att allt är bra och skimrande vackert, när det egentligen finns för många sprickor i fasaden.
och jag vet inte ens om jag orkar bry mig

"Okej, det har gått tio minuter. Kan jag skriva att det var trevligt; att jag vill att vi ska ses igen? Ska jag skriva en blinkis? Ett hjärta? Puss, kanske? Nej, jag väntar; han får höra av sig och jag ska vara lite svår. Nej, jag skickar. Ja, det gör jag. Jag vill ju skicka och då tänker jag banne mig göra det för att jag kan."

Är ni som jag? Alltid lite för angelägen; lite för på och lite för arrangerad? Det är jobbigt när man vill så mycket och man lever ut det fast man egentligen inte ska. När man ser vilka effekter det får och hur den man tycker om backar allt längre bort. Men visst är det konstigt egentligen? Konstigt att det snarare något negativt än något positivt när man verkligen visar hur mycket man tycker om någon.

Man ska alltid vara lagom. Man ska tydligen inte göra det man tycker känns bra ifall det inte följer alla de normer vi satt upp i dagens samhälle. Jag kan inte komma på något som är mer motsägelsefullt än att man handlar efter något man "måste" göra när man verkligen vill något helt annat. Är det inte jävligt konstigt, det där?

Jag har börjat tänka på det alltmer och det är ju verkligen sjukt. Vi är så rädda för att vara omtyckta att vi stöter bort de som vill ha oss, och istället tvingar de som inte är intresserade att visa sitt fulla intresse. Vi är så beroende av jakten att vi sorterar undan det som verkligen är det fina hos människor. Så beroende att vi väljer bort det vi egentligen behövt hela tiden. Och än en gång, så måste jag se mig som fullständigt chanslös, för jag har verkligen ingen aning om varför vi beter oss som vi gör.

Har ni?

Hur kan man säga att Kent inte vet vad de gör för musik? Att den är enformig och falsk när de i allra högsta grad förmedlar känslor? Underbara Kent♥.

 

 

Var rädd om hennes hjärta, var rädd om hennes själ
Hantera henne varsamt för hon vill dig bara väl
Hon vill aldrig mer bli ensam, hon vill aldrig mer bli lämnad
Hon är i dina armar nu

Var rädd om hennes ögon, dom har redan sett för mycket
Ta hand om hennes drömmar; för många slitna i stycken
Ta hand om hennes fantasi; låt henne flyga fri
Ge henne livet nu

Var rädd om hennes kropp; den skälver när du rör den
Var rädd om hennes kärlek; var lugn – annars dör den
Hon söker sig till mörkret så visa henne alltid ljuset
Ge henne din dag

Var rädd om hennes minnen, hon behöver dom en dag
För att äntligen förstå att hon är lika bra som du o jag
Hon har gjort vad hon har kunnat för att hålla ryggen rak
Ge henne kraft när hon är svag

Ge henne stjärnorna o solen, ge henne hela himlen
Ge henne sommaren o skratten, ge henne den varma vinden
Du blir urholkad o tärd, men allt det där är hon värd
Hon är i dina armar nu

 

 

 

 

 

Jag vill göra något med mitt liv. Ta stora steg och komma någonstans. Jag vill inte stanna här mer än vad jag behöver och jag vill se saker många aldrig skulle drömma om att få se. Jag vill inte befinna mig på samma plats under hela mitt liv för att jag vill upptäcka. Jag vill bort och jag vill resa.

Hur kommer det sig att människor nu för tiden tar så illa vid sig? Det är tragik att man inte kan vara lycklig för någon annans skull. Ytterst tragiskt att man inte får lyckas utan folks ständiga nedvärderande. Varför detta faktum att så många människor tar illa vid sig när någon annan uppnår någonting? Jag behöver dock inte en jävel som backar upp mig och mina framtidsvisioner, eftersom jag aldrig haft det tidigare och därför tror att jag fixar det. Det har alltid varit tron på sig själv som väger, för att inte glömma bort envisheten. Det ständiga hoppet och den eviga tron om att saker faktiskt går att genomföra, och dessutom överträffa med stora marginaler.

JAG VILL, JAG KAN OCH JAG SKA. - De tre viktigaste byggstenarna i ditt liv, hur någon annan än väljer att agera. Människor får ta hur illa upp de vill angående den här texten. De får spotta, slå sönder och smutskasta skärmen. Det rör helt ärligt talat inte mig i ryggen, eftersom jag vet att jag vill, kan och ska komma dit jag satt mitt mål. Om inte längre..

Musik kan vara det bästa som finns. Känslan som sprider sig i hela kroppen när man hör en låt man tycker om, hur ord kan träffa rakt i hjärtat och hur toner kan få en att känna sig 1000 kilo ångestklumpar lättare. Jag älskar musik och kan inte tänka mig ett liv utan det. Ett liv utan det lugn som infinner sig efter att man hört något som fått en att avreagera sig. Har man ingen så har man alltid musiken och dess metaforer, textrader och noter.

Vad vore världen egentligen utan den?