rohlintilda

Jag är så jävla rädd för att inte räcka till.
vet inte om jag vill ha honom eller om jag bara vill att han ska vilja ha mig men han är så bra och det är inte jag. inte ens lite. inte alls.

vill bara veta om det är värt att försöka eller om jag kommer ramla i glömska och förloras.

Glömmer allt det som tynger hjärtat och det märks tydligt i det jag säger att jag tänker för mycket. försöker bygga upp en illusion av att allt är bra och skimrande vackert, när det egentligen finns för många sprickor i fasaden.
och jag vet inte ens om jag orkar bry mig

"Okej, det har gått tio minuter. Kan jag skriva att det var trevligt; att jag vill att vi ska ses igen? Ska jag skriva en blinkis? Ett hjärta? Puss, kanske? Nej, jag väntar; han får höra av sig och jag ska vara lite svår. Nej, jag skickar. Ja, det gör jag. Jag vill ju skicka och då tänker jag banne mig göra det för att jag kan."

Är ni som jag? Alltid lite för angelägen; lite för på och lite för arrangerad? Det är jobbigt när man vill så mycket och man lever ut det fast man egentligen inte ska. När man ser vilka effekter det får och hur den man tycker om backar allt längre bort. Men visst är det konstigt egentligen? Konstigt att det snarare något negativt än något positivt när man verkligen visar hur mycket man tycker om någon.

Man ska alltid vara lagom. Man ska tydligen inte göra det man tycker känns bra ifall det inte följer alla de normer vi satt upp i dagens samhälle. Jag kan inte komma på något som är mer motsägelsefullt än att man handlar efter något man "måste" göra när man verkligen vill något helt annat. Är det inte jävligt konstigt, det där?

Jag har börjat tänka på det alltmer och det är ju verkligen sjukt. Vi är så rädda för att vara omtyckta att vi stöter bort de som vill ha oss, och istället tvingar de som inte är intresserade att visa sitt fulla intresse. Vi är så beroende av jakten att vi sorterar undan det som verkligen är det fina hos människor. Så beroende att vi väljer bort det vi egentligen behövt hela tiden. Och än en gång, så måste jag se mig som fullständigt chanslös, för jag har verkligen ingen aning om varför vi beter oss som vi gör.

Har ni?

Hur kan man säga att Kent inte vet vad de gör för musik? Att den är enformig och falsk när de i allra högsta grad förmedlar känslor? Underbara Kent♥.

 

 

Var rädd om hennes hjärta, var rädd om hennes själ
Hantera henne varsamt för hon vill dig bara väl
Hon vill aldrig mer bli ensam, hon vill aldrig mer bli lämnad
Hon är i dina armar nu

Var rädd om hennes ögon, dom har redan sett för mycket
Ta hand om hennes drömmar; för många slitna i stycken
Ta hand om hennes fantasi; låt henne flyga fri
Ge henne livet nu

Var rädd om hennes kropp; den skälver när du rör den
Var rädd om hennes kärlek; var lugn – annars dör den
Hon söker sig till mörkret så visa henne alltid ljuset
Ge henne din dag

Var rädd om hennes minnen, hon behöver dom en dag
För att äntligen förstå att hon är lika bra som du o jag
Hon har gjort vad hon har kunnat för att hålla ryggen rak
Ge henne kraft när hon är svag

Ge henne stjärnorna o solen, ge henne hela himlen
Ge henne sommaren o skratten, ge henne den varma vinden
Du blir urholkad o tärd, men allt det där är hon värd
Hon är i dina armar nu

 

 

 

 

 

Jag vill göra något med mitt liv. Ta stora steg och komma någonstans. Jag vill inte stanna här mer än vad jag behöver och jag vill se saker många aldrig skulle drömma om att få se. Jag vill inte befinna mig på samma plats under hela mitt liv för att jag vill upptäcka. Jag vill bort och jag vill resa.

Hur kommer det sig att människor nu för tiden tar så illa vid sig? Det är tragik att man inte kan vara lycklig för någon annans skull. Ytterst tragiskt att man inte får lyckas utan folks ständiga nedvärderande. Varför detta faktum att så många människor tar illa vid sig när någon annan uppnår någonting? Jag behöver dock inte en jävel som backar upp mig och mina framtidsvisioner, eftersom jag aldrig haft det tidigare och därför tror att jag fixar det. Det har alltid varit tron på sig själv som väger, för att inte glömma bort envisheten. Det ständiga hoppet och den eviga tron om att saker faktiskt går att genomföra, och dessutom överträffa med stora marginaler.

JAG VILL, JAG KAN OCH JAG SKA. - De tre viktigaste byggstenarna i ditt liv, hur någon annan än väljer att agera. Människor får ta hur illa upp de vill angående den här texten. De får spotta, slå sönder och smutskasta skärmen. Det rör helt ärligt talat inte mig i ryggen, eftersom jag vet att jag vill, kan och ska komma dit jag satt mitt mål. Om inte längre..

Musik kan vara det bästa som finns. Känslan som sprider sig i hela kroppen när man hör en låt man tycker om, hur ord kan träffa rakt i hjärtat och hur toner kan få en att känna sig 1000 kilo ångestklumpar lättare. Jag älskar musik och kan inte tänka mig ett liv utan det. Ett liv utan det lugn som infinner sig efter att man hört något som fått en att avreagera sig. Har man ingen så har man alltid musiken och dess metaforer, textrader och noter.

Vad vore världen egentligen utan den?

10 saker jag tycker om:
Soliga höstdagar.
Spontanbesök av vänner.
Att få mysa med en pojke.
Att ha sovmorgon.
Att äta choklad glass.
Att lyssna på hög musik på bussen och glömma världen ett tag.
Att gå i klädaffärer.
Att baka.
Att lyssna på musik högt i hörlurar och känna att den där låten är gjord för ingen annan än en själv.
Att dricka öl.
 

9 saker jag tycker mindre om:
Prestationsångest.
Att se när hv71 förlora.
Att vara stressad.
Att söka jobb.
Att gå upp tidigt på morgonen.
Personer som inte lyssnar på andra än sig själv.
Kläder som blir missfärgade i tvätten.
Snö.
Förutfattade meningar från andra om en själv.

 

7 saker jag vill göra i framtiden:
Få ett bra jobb i restaurang/bageri branschen.
Resa runt i världen med någon jag tycker om.
Åka till Usa.
Flytta till en alldeles egen ljus lägenhet.
Uppleva KISS live.
Gifta mig.
Skaffa barn.

 


6 böcker jag tycker om:

förlåt men läser inte.

5 saker jag är rädd för:

Att förlora någon nära.
Att bli ensam.
Övergångsdtällen.
Våldtäktsmän.
Jordens undergång.

4 ord som beskriver mig:

Glad.
Snäll.
Envis.
Drömmare.



3 saker jag ser fram emot:
Jul.
Jönköping med Moa.
-

2 snygga killar:
Hugh Jackman.
Channing Tatum.

 

 

Det senaste har jag verkligen insett vilken otrolig tur jag haft när det gäller vänner. Hur många fina det finns i min närhet som jag inte ens behöver vända mig till för att de ska förstå att något är fel. Sådana människor som man vill behålla länge och sådana som gör att jag är på bra humör när jag kanske egentligen inte borde.

Jag tänker inte nämna några namn, med tanke på att någon jag glömmer eller inte poängterar tillräckligt väl kanske tar illa upp. Så låt oss säga som så att ni alla vet vilka ni är. De jag pratar med ofta, de jag kanske inte pratar med varje dag. Ni är så otroligt bra allihop och jag vet så mycket som att jag inte hade klarat ett liv utan er. Att det aldrig hade fungerat på egen hand hur ofta man än må upprepa mantan som "ensam är stark". TACK för att ni är de ni är och för att ni står ut med mig när jag är/mår som värst. ♥

Jag saknar den där killen man kan umgås med utan att det på något sätt skulle kännas konstigt. Han som nöjer sig med att jag somnar när vi ser på film och han som har lust att prata all världens storheter med mig när jag är både lycklig och förtvivlad. Jag saknar den där närheten som infinner sig mellan en tjej- och kille. Den där påtagliga tryggheten som bara finns med som en bonus tillsammans med den nyfunne vännen. Jag saknar någon som konkret säger till mig vad jag ska göra, och någon jag kan anförtro mig åt på ett annat sätt än till de tjejkompisar som står mig nära.

Jag saknar någon som säger att allt blir bra. Någon som faktiskt lägger energi på att bry sig om det också blir så.

Jag är inte vackrast, jag är inte snällast. jag har inte det finaste leendet, eller finaste ansiktet.
Jag har heller inte det där svallande långa håret som jag trånar efter.
jag är inte bäst på allt, jag är inte roligast, jag klär mig inte alltid fint, jag har inte en perfekt kropp eller perfekt hy.
Jag säger inte alltid rätt saker. Jag gör inte alltid de rätta valen här i livet.
Hela livet har jag hört saker om mitt utseende eller att jag är si eller så. men vem har inte det? Jag har låtit alla ord om hur jag är sjunka in i min hjärna och det har blivit att jag har tänkt på det så mycket att jag nästan har blivit besatt av att försöka vara fin, men nu tänker jag; vad gör de? ingen är perfekt och det är så det är, var glad för att du är unik. det finns ingen mer som du!

Det spelar ingen roll om du är, kort, lång, tjock, har stor näsa, små bröst, så kallade feta lår eller konstigt hår. man borde accepteras för den man är och inte den alla vill man ska vara.

Pågrund av att jag har umgåts och varit med människor folk inte tycker om är det min förbannelse efteråt, i flera år. Då är jag helt plötsligt så som den personen är. Snälla kolla på insidan innan ni dömer någon, jag menar bara inte om mig, alla!
allt skulle vara så mycket bättre!
vi är alla så sjukt besatta av perfektion, om man inte ser bra ut accepteras man inte i alla kretsar.

Jag må inte vara perfekt, men jag är iallafall mig själv. det tycker jag är huvudsaken och något som ALLA borde tänka på innan de tycker och tänker något.

 

 

Du är min bästa vän. Min allra bästa vän.

 

Du vet vad som är bra för mig och jag har alltid dig att ringa. För någon dag sedan satt vi och pratade om vardagliga saker; om killar  och om hur vår trip till Jönköping skall komma att arta sig. Jag har kunnat ditt nummer utantill sedan flera år tillbaka.

Även om jag inte vill så föreställer jag mig ibland olika scenarion utan dig. Jag tänker på hur livet hade varit då och hur jag hade blivit som person om du inte längre hade funnits. Jag har själv aldrig varit särskilt rädd för döden, men när det kommer till att mista en så pass nära vän känns det betydligt värre. Bara tanken på att förlora dig får hela min värld att krackelera.

Det är för mig ofattbart att de som förlorat sin bästa vän har orken att resa sig upp igen. Jag beundrar dem, men jag vet inte om jag skulle kunna vara så stark ens om jag var tvungen. Du vet ju precis allt om mig. Du vet att jag inte gillar för "kristna" människor och att jag lyssnar på löjlig musik i smyg. Du vet att jag går inåt med fötterna, att vår mormors fika är det bästa jag vet och du vet precis hur jag ser ut när jag är ledsen.

Vi har fått en så stark relation att folk ser oss som en och samma person, och det är psykiskt påfrestande att ens föreställa mig vilket fruktansvärt tomrum det skulle vara utan dig. Jag vet att jag inte skulle vara den jag är nu, att mina steg inte skulle vara lika bestämda och min hållning inte längre upprätt. Det är svårt att ens tänka mig en vardag utan ditt skratt i samspel med mitt. Likaså ett liv utan dina skor på min hallmatta, dina smulor på mitt bord eller din glädje när jag behöver den som mest.

 

 

 

Jag tror att jag måste sluta måla livet så svart. Istället vara tacksam för att det som händer lär mig något bättre. Det är så lätt att bli bekväm, men med tiden lär man sig att komma ner på jorden. Den här gången med båda fötterna; den här gången snäppet bättre än alla gånger tidigare.

 

 

 

 

 

.

Det är augusti och sommaren börjar gå mot sitt slut. En urlakad mygga tar sina sista vingtag och en för längesedan färdigvuxen blomma kröker försiktigt sin rygg i vinden. Det som en gång var solen i ögonen blir till kalla kårar om sensommarnätterna. Gräset ska klippas en sista gång och husvagnen ska ställas in i det dammiga förrådet.

Jag har börjat sova dåligt. Oroligt och andfått sätter jag mig allt oftare upp i sängen om nätterna. Jag räknar de få timmar sömn jag får och jämför med all tid jag sedan håller mig vaken med gruset under ögonlocken. Mellan varven dricker jag öl som vatten, och om jag kunde så skulle jag skriva lika vackert som förut. Men det är som om inspirationen inte längre existerar. Kanske för att inte du heller finns i mitt liv numera.

Du är ju lycklig nu. Dina Facebook-uppdateringar vittnar om glädje, framgång och en kärlek som jag inte kan förändra, behärska eller ens acceptera. Läget är helt annorlunda jämfört med när vi träffades, men jag kan inte be om att få det tillbaka. Dels för att jag inte längre efterfrågar något som inte håller, och dels för att vi, likt sommarblomster och höstregn, inte har något för varandra.