rohlintilda

När man är ensam får man bryta ihop. Man får spela musik så högt att man får ont i öronen och man får gråta så mycket att ögonen känns som de ska rinna ut tillsammans med alla tårar. Man får lov att skrika, dansa, sjunga och tänka i den mängd man vill och man får göra allt tills man ligger utmattad på golvet och inte orkar mer. Sedan får man resa sig upp, borsta av sig, byta låt och börja om tills man känner att det är dags att lägga det bakom sig. Man får för att man måste.

Jag behöver någon jag alltid duger till. Inte någon som skriver till mig när hans flickvän inte vet om det, någon som beundrar min kropp men som skiter i resten, och inte heller någon som inte menar det han utger sig för att mena.

Jag behöver någon vars nummer visar sig på skärmen oftare än bara onyktra lördagsnätter. Jag behöver någon som ringer mig en helt vanlig förmiddag; någon som undrar hur jag mår och inte vad jag har på mig när jag sover.

Jag behöver inte någon som skickar tvetydiga smileys, någon som spelar en roll med mig men som i andra skeden är någon helt annan. Jag behöver inga småpojkar som vill prova saker och inga äldre män som låtsas för att inte något annat finns tillgängligt.

Jag behöver något äkta. Någon äkta. Någon som väcker mig bara för att fråga vad jag gör, någon som tafatt försöker med diverse olika komplimanger och som inte säger dessa till alla flickor han träffar. Jag behöver någon som inte skäms för mig när andra är med och som lovar och för en gångs skull faktiskt håller. Någon som bryr sig om mig på riktigt och som faktiskt är villig att visa det i alla fall ibland.

Allt det andra behöver jag inte.

Jag kan inte tro på något jag inte sett. Något jag inte på riktigt fått besvarat en längre tid eller ens något jag trodde att jag hade för en stund. Det är så mycket lättare att istället tänka allt som negativt tills någon bevisar motsatsen. Tills någon lyfter fram det fina i en känsla man bara hört om men inte riktigt vågar tro existerar.

Innan dess så kan jag bara se vad jag kände då i jämförelse med hur jag känner nu.
Se att skillnaden är markant och sluta hoppas på att få känna det igen. 

Snälla jag vill bara träffa någon som uppskattar mig och som får mig att känna mig behövd. Jag vill betyda världen för någon och inte behöva känna mig som ett andrahandsval. Som ska bära upp mig lika mycket som jag bär upp honom. Vi ska bära upp varandra liksom. Jag vill träffa någon som jag stolt presenterar för mina kompisar och säga att han är min. Jag vill träffa någon som får mig att i alla fall känna mig lite mindre ensam och värdelös. Jag vill träffa någon som jag kan prata om allt med, verkligen allt. Någon som jag kan vara mig själv från topp till tå med. Och det ska kännas precis så avslappnat som det bara kan kännas. Någon som är rädd om mig, som verkligen innerst inne, på ett helhjärtat sätt bryr sig om mig. Någon som är rädd att förlora mig. Någon som behöver mig precis lika mycket som jag behöver den.

Fullständigt namn: Matilda Viktoria Charlotta Råhlin.

Någonting jag tycker om med mig själv:  Jag är inte fördomsfull. Eller ja, det är väl alla. Men menade i största grad när det kommer till olika sorters människor!
 
Någonting jag inte tycker om med mig själv:  Jag är dum-snäll.

Följande musikstilar tilltalar mig mest:  70 & 80´s rock, glam & sleaze.

Favoritlåt just nu: Glitter-Mötley crue.

Favoritfärg: Rosa, svart, vit.

Tre saker jag vill ha varje dag: Lycka, skratt och kärlek.

Tre saker jag absolut inte kan göra: Slicka mig på armbågen, mobba & ljuga.

Detta tycker jag om att göra: Baka/lagamat, vara med kompisar, resa, gå på festivaler, lyssna på musik, fota ibland.

Bästa känslan: Kärlek och lycka

Värsta känslan:  Besvikelse och ensamhet.

Detta inspirerar mig: Musik.

Detta har jag på mig just nu: Just nu sitter jag i ett par shorts och ett linne.

Senaste inköp: Armband och en jeansväst.

Senast sedda film: Lånarna.

Senaste resan: Leksand.

Längtan: -

Sommarplaner: Må bra, leva och skratta.

 

 

När inget längre känns. När allting bara ekar av tomrum. För innehållet har tagit slut, det finns inte längre kvar. Och man vet inte vart det har tagit vägen. Man har inte energi att tänka på det heller, för allt känns ju bara så himla hopplöst och förtvivlande.

Det finns inget i vardagen som gör något avtryck längre. Du går på en promenad, tar upp hörluarna och sätter igång första låten på din spellista i mobilen. Inget känns. Ingenting händer. Allt står still. Du scrollar ner lite och byter till din favoritlåt, i hopp om att få känna något. Spelar ingen roll vad. Bara något. Något som känns, något som exploderar och ger avtryck i din kropp. Något som gör så att blodet börjar pulsera igen.

Men den där favoritlåten som alltid förut lyckats få dig att gråta, skratta eller skriksjunga med i, lyckas inte på samma sätt längre. Du bara går där den regniga julikvällen i dina trasiga skor och känner hopplöshet. För du vet inte hur du ska bära dig åt längre.

"För hälften av dom' som kämpar går under.

Och du är en av dom"

 

 

 

 

 

Nu är samma påträngande känsla här än en gång. Jag-vill-inte-känna-mig-ensam står som inpräntat i min panna och så vill jag inte längre ha det. Jag vill känna det där fullständiga stadiet som enbart infinner sig när små söta sms fyller inkorgen. Jag vill känna den där känslan av att vara oövervinnelig, befinna sig på rosa moln och i ett enda stort rus av lycka. Jag vill inte sova ensam om nätterna, vakna ensam om morgnarna eller ensam klara mig genom alla problem eller lyckoämnen som livet har att erbjuda. Varför är ensamheten så ensam?

 

 

 

Jag behövde aldrig någon ursäkt; jag behövde en förklaring. Ett gensvar som berättade vad du ville åstadkomma med ditt liv och en etikett på det som var vi. Jag behövde inga långa meningar som trasslar in oss i något vi inte kan komma ut ifrån. Jag behöver ingen kärlek och inget krig; jag behövde bara något som rörde om.
 
(And it sure did)

 

 

 

 

 

 

 

Det är så väldigt mycket musik, citat och tankar som pryder min blogg för tillfället. För mig betyder alla de citaten eller låttexterna något då jag lägger ut dem, men jag förstår om det inte är lika kul för alla läsare att försöka relatera orden eller meningarna till mitt liv.

Men jag tänker inte heller ursäkta den förvirring som pågår i min tankeballong för tillfället. Det är en himla massa turbulens parallellt med lycka, förstår ni. Och för att vara ärlig så vet jag inte hur jag ska hantera det.

Stiko Per Larsson-Mellan himlen & Hofors;

Det finaste vi har i detta jävla landet.

 

Det är mörkt nu
Minns du palatsen i guld
Dom sken ikapp med vår storhetsglans
Dom är bara stoft och aska nu
Men vi hade våran stund
Det fanns inget vackrare än vårt imperium av guld

Jag fick rysningar av tomheten
Vad andas jag för
Du kan inte bara sluta dansa
Fast det är tystnaden vi hör
Jag klär så bra i ensamhet
Så varför klamrar du dig fast
Om det är för att tvinga lockropen från dimman att ta rast

Nånstans mellan himlen och Hofors
Vi håller fanan högt
Civilisationer som blir vår bara ett eko
Och jag fastnar nånstans mellan svindel och blodtörst
Men jag blir aldrig trött
Det ska synas att vi fanns
Vi är ekot av dom dagar som försvann

Det är glömt nu
Men jag hade drömmar och jag brann
Jag kunde bli något stort
Men jag kanske nöjer mig såhär
Så länge mina tankar hörs
Ska jag skriva ner dom
Sålänge hammaren bankar, största egot vinner

Nånstans mellan himlen och Hofors
Vi håller fanan högt
Civilisationer som blir vår bara ett eko
Och jag fastnar nånstans mellan svindel och blodtörst
Men jag blir aldrig trött
Det ska synas att vi fanns
Vi är ekot av dom dagar som försvann

Nånstans mellan himlen och Hofors
Vi håller fanan högt
Civilisationer som blir vår bara ett eko
Och jag fastnar nånstans mellan svindel och blodtörst
Men jag blir aldrig trött
Det ska synas att vi fanns
Vi är ekot av dom dagar som försvann

Vi som blev ett eko
Lät någon yngre kliva fram
Vi som blev ett eko
Lät någon yngre kliva fram

Inatt läste jag igenom gamla konversationer. Jag stegade mig ned till ditt namn och även om jag tänkte efter en extra gång klickade jag ändå. Jag betraktade klockslagen, såg hur vi skrev sent om nätterna fastän jag skulle till skolan tidigt. Jag läste om avundsjuka och diskussioner om ingenting. Om hur vi planerade att bli något stort när resten av världen fortsatte som vanligt.

 

Varför gör man egentligen något sådant? Varför plågar man sig själv med gamla smeknamn, fina metaforer och näst intill barnsliga liknelser när natten inte bjuder på något bättre? Handlar det om saknad eller att bli tillfreds med sig själv efter en så lång tid från varandra? Varför kan jag bara inte låta bli?

 

jag saknar dina revben
jag saknar hur du höll hårt i min hand på stan
jag saknar rynkan mellan dina ögonbryn när du spelar fel på gitarren
jag saknar dina mjuka läppar
jag saknar hur du fnös log och kramade mig när jag sa något klyschigt
jag saknar din rygg
jag saknar hur du värmde mig när jag frös
jag saknar att se på dig när du snusar
jag saknar kvällskylan från ditt fönster
jag saknar din tåtumme
jag saknar att höra dig säga att du älskar mig
jag saknar din röst
jag saknar tryggheten i din famn
jag saknar ditt hår
jag saknar hur du rastlöst skakar på benet eller trummar på bordet
jag saknar ditt irriterande sätt att alltid sjunga med i låtar
jag saknar hur du pausade en kyss med ett leende
jag saknar ditt kliande skäggstubb
jag saknar att lyssna på ditt hjärta
jag saknar dina pannpussar
jag saknar hur du fick mig att somna genom att skeda mig
jag saknar att skeda dig tills du somnar
jag saknar hur du irriterat tog bort mitt hår från ditt ansikte
jag saknar ditt leende
jag saknar dina öronsnibbar
jag saknar hur hela din kropp är len
jag saknar allt
jag saknar oss

Fram och tillbaka, tillbaka och fram. Osäkerheten flödar tillsammans med blodet genom min kropp. Dunkar längs varje ådra och sprider oro över allt jag står för. Hur-ska-det-här-sluta? Jag vet ingenting och jag känner ingenting. Jag vill inte tänka på något som har med det att göra och i nästa stund vill jag analysera allt till grunden. Att ge upp har aldrig varit något alternativ men när jag utmattad efter all denna förvirring försöker att andas ut, kommer det inte längre någon luft ur mina lungor.

Jag tror jag sakta men säkert att jag kväver mig själv med alla tankar. Något jag dock sedan tidigare förstått att jag är bra på att utföra. Hur ska jag bli kvitt med all denna turbulens och hur ska denna bitterljuva känslan komma att te sig i framtiden?

 

 

Det är ingenting man bara kommer över sådär. Inget smärtfritt avslut på något som  var underbart. Det är ingenting man släpper hur gärna man än vill låta det gå och det är ingenting jag slutat tänka på. Faktum är att jag ofta tänker på det. På dig. Varje räls skriker ditt namn och alla destinationer leder på något sätt hem till dig. Jag stålsätter mig;  

Ingenting är längre någonting och jag är inte längre jag. Inte utan dig.